Brutna löften, kyliga meningar och tomma ord. För i slutet av dagen så är det allt vi har, tomma ord. Jag som nyss såg så klart. Nu är dimma det enda min blick kan nå. Allt var så simpelt. Och det är inte det här som tynger mig. Det är självaste faktumet. Det sänker mig. Du sänker mig. Jag vill tro att det bara är mitt paranoida sinne. Men så är det inte den här gången. Vi som båda värderade detta så högt. Och min kära vän, detta är mer en bara ord. Förtvivlat och förväntansfullt ska jag nu ta den lilla stigen som jag har gjort vad som känns som så otroligt många gånger förr. Ensam är stark säger dem. Men det här ska jag inte göra ensam. Så vaken men endå så drömmande. Jag ska svälja minsta lilla bit. Jag ska leva vidare med huvudet högt och inte vända mig om en endaste gång.